Dojjans Shoebusiness

Nyheter, events och berättelser från träsko- och skinnproduktbranschen.

Hjortresan del 1: Med 100 stinkande hudar i baksätet

Hjortresan del 1: Med 100 stinkande hudar i baksätet

I våras kom jag i kontakt med en hjortfarm där man håller dovhjortar. På omvägar fick jag höra talas om att de hade ett gäng ogarvade hjorthudar liggande som de inte visste vad de skulle göra av. Fick det något att tända till hos en garvad lädernörd? Tja, bajsar hjortarna i skogen?

Jag åkte ut till farmen för att titta på hudarna och blev visad till förvaringen. En hög insaltade hjorthudar var en syn man inte ser varje dag. Det var inte snyggt och luktade inte sommaräng, men jag tänkte, äh vad fan. Alla opreparerade hudar ser ju ut sådär.

Trots deras något skamfilade yttre och behovet av en miljon Wunderbaums runt halsen började det fullkomligt storma i huvudet av idéer om vad mycket fint och roligt man skulle kunna tillverka av dem. Och lite kul att få jobba med dovhjortskinn, något jag inte testat förut. Lädernörd som man är kunde jag heller inte motstå tillfället att få följa ett material från början av förädlingsprocessen till slutresultat. Så efter en stunds funderande meddelade jag att jag gärna ville ta mig an hudarna. Sedan åkte sedan hem för att berätta den glada nyheten för min hustru. På vägen funderade jag en del på hur jag skulle presentera det hela. Hon är ju van vid mina idéer och infall, men 300 råa hudar kan kanske behöva en positiv inledning...

Här följer ett utdrag av konversationen:

Gränsvägen 19, Falkenberg. Torsdag, 18:30.

Jag: - Hej älskling, hur har du haft det på jobbet idag?

Hustrun: - Bra, tack. Vad har du gjort själv?

Jag: - Hjort? Ha ha. lustigt att du säger det, det var en grej jag skulle behöva ta upp med dig. 

Hustrun: - Marcus! Vad har du nu köpt?

Jag: - Alltså, köpt och köpt…. Det handlar mer om att ta hand om en grej. Förvalta liksom. Förädla är ett bra ord! 

Hustrun: - Du har väl inte ”råkat” köpa en skofabrik till? 

Jag: - Nej, nej älskling, det har jag ju lovat att inte göra utan att fråga dig först. 

Hustrun: - Vad gäller det då?

Jag: - Hjort.

Hustrun: - Ja, berätta vad har du gjort nu.

Jag: - Ja, alltså hjort. Närmare bestämt dovhjort. Härifrån Falkenberg.

Hustrun: - Dovhjort? Har du köpt en dovhjort. 

Jag: - Nej, nej, inte köpt, vi ska ta hand om dem. Förädla.

Hustrun: - Dem? Är det fler än 1?

Jag: - Öh, ja, jo, några fler…

Hustrun: - Marcus… hur många?

Jag: - Ungefär tre… hundra.

Som tur är behövde vi inte förvara dem hemma i garaget, de fick ligga kvar på farmen tills jag hittade ett garveri som kunde ta sig an dem, vilket var lättare sagt än gjort, men innan sommaren hittade jag ett garveri i Köln. Så jag lastade in 100 av de insaltade hjorthudarna i Dojjans Shoebusiness skåpbil och körde ner till Köln.

Det var en minnesvärd resa som tog sin ansenliga tid och jag hade verkligen behövt de där 100 Wunderbaumen. På färjan mellan Rödby - Puttgarden vågade jag knappt se mina grannar på bildäcket i ögonen när de passerade bilen. Jag undrade vad de tänkte. Kanske att jag var seriemördare med bilen full av stackars offer, eller maffian på väg att dumpa eliminerade fienden i havet. När jag väl lastat av hudarna på garveriet styrde jag mot närmaste pub och det satt ganska fint med en Bitburger… Man blir ganska torr i halsen av att försöka att inte andas med näsan i 10 timmar.

På garveriet i Köln påbörjades garvningsprocessen nästan omgående. På detta garveri används inga tungmetaller för att garva djurhudar. Istället garvas allting med bark från Mimosaträdet, vilket gör processen snällare mot både miljön och slutanvändaren av produkten. Det tar dock ett par månader för dem att bli klara (mot ca 4 timmar när man garvar med krom), så nu började en period av otålig väntan för att få se hur dovhjorthudarna skulle bli.

Häromdagen fick jag ett prov på en färdiggarvad hud för att bestämma hur jag vill att slutprodukten ska se ut. Vilken färg vill jag ha? Vill jag att de ska bli nappa*, nubuck** eller kanske mocka***? Ska jag använda det till förkläden, plånböcker, kuddar, skor, handskar eller kanske ett par byxor? Det ska jag fundera på ett tag och om det kan ni läsa mer om i nästa blogginlägg.

*Nappa är en typ av skinn som är framtagen för att narvsidan (hudens utsida) skall bäras utåt. Ursprungligen avsågs alun- eller vegetabiliskt garvat och kulört färgat fårskinn ibland även get- eller kalvskinn men numera kan det även syfta på andra typer av skinn. Nappa är slitstarkt och betydligt slätare än mocka.
**Nubuck (även kallat nubuckläder) är en läderkvalitet där narvsidan (utsidan) är slipad för att bli matt. Nubuck påminner om mocka. Det används vanligtvis i sportkläder, såsom skor och kängor men även skärp, motorcykelkläder, handskar och möbler.
***Mocka är en speciell läderkvalitet där köttsidan är den som är avsedd att synas utåt. Köttsidan har slipats för att få en sammetsliknande yta. Det svenska namnet härleds, liksom mockakaffe, från staden Mocka i Jemen. På franska och engelska är denna sort av läder känd som suede, av franskans "gants de Suède", som betyder "handskar från Sverige”.

Källa: Wikipedia

Bild lånad från http://www.kolmarden.com/djurpark/djur/dovhjort

 

 

Fortsätt läs mer
911 Träffar
0 Kommentarer

Första designfåtöljen från Marcus & Son

Första designfåtöljen från Marcus & Son

Av massivt rostfritt stål och buffelläder och vi skapat en lokalt designad och tillverkad fåtölj (som säkerligen kommer finnas kvar om 80 år och kanske till och med dyka upp i framtidens Antikrundan som ett av nutidens samlarobjekt). Fåtöljens sittdel är tillverkad för hand med ett 3 mm tjockt vegetabiliskt garvat läder från Italien, tillskuret och ihopsytt i vår fabrik i Falkenberg. Sadelmakarsömmen med 1 mm tjock tråd ger en oslagbart hög kvalitet och styrka.

Det första exemplaret av fåtöljen är klart och nu börjar arbetet med att påbörja historiens andra exemplar. Den beräknas vara klar om ca 1 månad och då kommer vi att lägga upp den på dojjan.nu.

Om du är intresserad av fåtöljen finns den första att beskåda och provsitta i vår fabrik. Du kan göra en förhandsbeställning på exemplar 2 och det är först till kvarn som gäller. Priset på stolen är 6.900 kr inkl moms, eventuell frakt tillkommer.

Vi tar även emot intresseanmälningar/förhandsbokningar för fler fåtöljer, men ber i så fall att få återkomma med en uppskattad tid för leverans. Möjlighet till att välja annat läder, färg på läder och söm finns då också.

 

Förhandsboka eller gör din intresseanmälan till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..

Fortsätt läs mer
4645 Träffar
0 Kommentarer

En inblick i livet som lädernörd

En inblick i livet som lädernörd

När man jobbar med materialet läder och skinn är det svårt att inte nörda ner sig. Det är själva processen och detaljerna som är grejen. Det finns så många olika typer av skinn - ko, kalv, get, lamm bara för att nämna några. Men det mest intressanta är hur lädret förädlas till den slutprodukt som jag sedan jobbar med när jag tillverkar skor, bälten, väskor, förkläden och andra läderprodukter. Man säger ju att ett gott garv förlänger livet, men jag säger en bra garvning gör det också (ursäkta göteborgshumorn). Ett riktigt bra läder är fantastiskt att jobba med, strukturen, ytan och färgen och man vet att det kommer att hålla länge.

Och apropå lädernördar. För ett tag sedan var jag på studiebesök på Englands enda kvarvarande ekbarksgarveri. Det var som att resa 100 år tillbaka i tiden. J & FJ Baker grundades 1862 och drivs idag av Andrew som är fjärde generationen i familjeföretaget. Istället för dagens moderna kromgarvning (som kan garva huden på 4 timmar) så använder J & FJ Baker endast ekbark och vatten. Hudarna ligger ca 1 vecka i varje "badkar" innan de manuellt flyttas vidare till nästa. Proceduren pågår i 12 månader och slutresultatet är det bästa lädret som finns: starkt, naturligt och det blir bara vackrare med åren.

Jag beställde 5 hudar i olika färger för tillverkning av bälten och väskor. Vill du beställa ett eget bälte eller en väska är du varmt välkommen till fabriken för att klämma och känna. Se bara till att ringa först så att jag är där. Eller så beställer du helt enkelt här på sidan. Vill du ha initialer, namn eller något annat stansat på t ex bältet är det inga problem. Det är detaljerna som är viktiga.


Ekbarksgarveriet J & FJ Baker i Devon, England grundades 1862.

 

 
Andrew (till vänster) är fjärde generationen i familjeföretaget.

 

 
Hudarna ligger i kar med ekbark och vatten, en vecka i varje kar innan de flyttas till nästa. Hela processen tar 12 månader innan hudarna är färdiggarvade.

 

 
Efter en vecka är det dags för nästa kar. Allt sker med manuell hantering.

 


Slutresultatet. Starkt, hållbart, vackert läder, som färgas efter önskemål.

Fortsätt läs mer
750 Träffar
0 Kommentarer

Den gången jag var på kurs i England

Den gången jag var på kurs i England

När jag skulle börja tillverka bälten för några år sedan ville jag lära mig mer om hantverket och beslutade mig för att delta i en kurs i traditionellt engelskt läderhantverk på Dartington Hall i south Devon, England. Det var en trevlig resa. Med undantag för ett par olyckliga händelser och lite för lite sömn. Och att jag blev anklagad för att vara en mördare. Jo, det är sant. Så här var det, jag tar det från början:

Englands kust hade drabbats av översvämningar under vintern, så att ta sig till South Devon är en historia i sig. Jag kan sammanfatta den med; ersättningsbuss, taxichaufför som inte hittade och Google Maps. I alla fall. Jag var nästan en timme sen och kursen hade redan börjat, men fredagskvällen var ämnad åt grundlära om läder, något som jag redan hade goda kunskaper om, så det gjorde inte så mycket. Det var däremot lite krångligare med språket. Jag är bra på engelska, men upptäckte att det finns vissa dialekter som inte går att förstå. Det låter som engelska, men det går inte att urskilja några ord eller få någon slags grepp om vad de säger. Så var det till exempel med Andrew, en av de andra kursdeltagarna, som jag fick skjuts med till hotellet. Han pratade glatt på och verkade vara en trevlig kille, men jag kunde inte förstå ett enda dyft av vad han sa. En märklig upplevelse för någon som är van att kunna prata med alla. För säkerhets skull nickade jag så fort han sa något. 

Efter den strapatsfyllda resan var jag trött och somnade så fort jag lade huvudet på kudden. Min vana trogen vaknade jag tidigt nästa morgon, vilket innebar att jag blev tvungen att vänta ganska länge på att frukosten skulle serveras, men när det till slut var avklarat stegade jag och Andrew med raska steg över de gröna kullarna till Tanner Bates verkstad där kursen hölls. Andrew berättade något men jag förstod inte ett ord, vilket var synd för det verkade som om det var något roligt. Jag skrattade så gott jag kunde, men kanske inte helt på de rätta ställena varje gång, för han gav mig en märklig blick ett par gånger. Och språkförbistringen skulle fortsätta. 

Vi skulle tillverka valda objekt i läder. Vissa var redan kunniga och pålästa, andra hade i stort sett ingen erfarenhet alls, och det var vid ett tillfälle när jag skulle hjälpa de mindre erfarna som det där med språket krånglade till det igen. Det visade sig att jag råkat kallat en av dem jag försökt hjälpa för ”din dumma kossa”. Det blev en ganska pinsam situation innan allt klarades ut och missförståndet rättats till och alla förstod att jag inte kallat henne det. Bara något som lät väldigt likt.

Klockan hann bli 18 på lördagskvällen innan alla väldigt trötta, men motvilligt bestämde sig för att bryta upp. Jag och Andrew gick tillbaka till hotellet. Han pratade, jag nickade. Andrew gick till sitt rum, jag direkt till hotellets restaurang. Till förrätt blev det någon sorts pocherad ost (?) och till huvudrätt rökt kolja. Riktigt smaskigt, men möjligen lite för lite. Jag var fortfarande hungrig när plötsligt restaurangen fylldes med välklädda ungdomar. Tydligen någon slags studentfest. Jag inser snabbt att det inte kommer att bli någon mer mat och att jag är ca 20 år för gammal för detta, så jag går upp till rummet och lägger mig redan klockan nio, vilket kanske var lika bra med tanke på den tidiga morgonen. Och det som händer sedan. 

 Jag somnade snabbt, men vaknade emellanåt av ystra tjo och tim från ungdomarna i restaurangen, men tänker glatt: Äsch, klart att de ska roa sig. Inte ska väl jag, en allt tunnhårigare man med uppenbar 40-årskris och med allt mindre utsikt över sin egen penis gnälla? Inte då, jag får försöka somna om helt enkelt.

Det gör jag antagligen också, men runt 3-tiden på natten vaknar jag till. Det är någon som jämrar sig. Är det en katt? Det blåser så hemskt att jag inte riktigt vet. Är den på taket? 

- Försök bara somna om, tänker jag, men det går inte. Ljudet blir tydligare och tydligare. Katten skriker ut sin ångest. Det går en timma och jag står inte ut. Den kanske behöver hjälp? Jag öppnar fönstret för att se om det går att få syn på den någonstans men ser ingenting. Jag hör ingenting heller och funderar på att krypa ut på taket, men vinden viner och regnet piskar i ansiktet och det vore antagligen förenat med livsfara, så jag stänger fönstret och ber tyst för mig själv att katten snart kommer hålla käften. De tar mindre än 1 minut sedan börjar KATTDJÄVULEN att gnälla igen. Klockan är nu halv fem på morgonen och jag ger upp, klär på mig och bestämmer mig för att gå till receptionen och ta en kopp kaffe.

Det är nu det märkliga börjar. Jag släcker belysningen på rummet, öppnar dörren och blir stående i dörröppningen. Framför mig står en rödspräcklig katt. Katten skriker varvid jag blir rädd, tar ett steg bakåt och ramlar baklänges in i hotellrummet. Katten kastar sig över mig. På heltäckningsmattan i rum nr 19 på Dartington Hall i south Devon utspelar sig nu en kamp på liv och död. 

Vem blir segraren i denna strid?

Det blir jag, efter vad som känns som en lång, utdragen kamp (men som troligen är över på ett par sekunder). Med ett stadigt tag över nacken på den spottande, fräsande och skrikande katten tar jag mig ut ur rummet, går ner de 3 våningarna och släpper ut katten på gräset utanför. Katten stirrar elakt på mig men springer moloken iväg. På vägen tillbaka till mitt rum räknar jag till 3 st branddörrar. Hur tog sig katten sig igenom alla 3 dörrar upp på tredje våningen? Aha, studentfesten! Klart de har gjort ett litet busstreck! Satans ungdomar, tänker jag först, men sedan, klart att de ska få roa sig. Inte ska väl jag, en allt tunnhårigare man med uppenbar 40-årskris och allt mindre utsikt över sin egen penis, gnälla? Inte då, för nu ska jag äntligen få sova!

Tillbaka på rummet så har vinden mojnat och regnet avtagit. Jag klädde av mig, kröp ner i sängen och njöt av tystnaden. Eller var det verkligen tyst? Är det inte ett litet svagt ljud där någonstans? Jo, det är det! Men vad är det? Snarkningar? Jag kan höra grannen snarka genom väggen!

Nu fick det räcka. Jag hade vänt mig så många gånger om i sängen att lakanen inte länge satt fast under madrassen. Så jag gick upp, klädde mig, öppnade dörren försiktigt för att försäkra mig om att inget nytt monster gömde sig i korridoren. Läget var ok. Klockan var nu halv sex, det skulle dröja bra länge innan jag kunde få frukost, som tur var fanns det wifi. När receptionen öppnade klockan sju betalade jag för rummet eftersom jag skulle lämna efter frukost och passade även på att berätta för den kvinnliga receptionisten om katten som de tokiga studenterna som släppt in. Hon började ursäkta sig. - Ingen fara, sa jag. Klart att de måste få roa sig. Vem är jag att gnälla? En allt tunnhårigare man och uppenbar 40-årskris och... ja du vet. Och det löste sig ju så bra, katten blev befriad, det fanns wifi.

Nu kommer den stora finalen.

10 minuter före frukosten öppnar stormar en varelse in i receptionen. Det är en äldre kvinna. Hon har hotellets morgonrock och morgontofflor på sig. Och rosa hår. Hon är upprörd. Tyvärr är hon inte en av dem med den märkliga dialekten för jag förstår vartenda ord hon säger.

- VAR ÄR MIN KATT! NÅGON HAR KIDNAPPAT MIN KATT!

Jag hajar till. Kan det vara samma katt som nästan tog livet av mig ett par timmar tidigare? 

Kvinnan berättar med hög skriande röst om hur hennes katt var orolig kvällen innan när de skulle lägga sig. Ungdomarna förde ju ett sådant oväsen! Så för att hon själv skulle kunna sova så släppte hon ut katten i hallen. Vad skulle kunna hända? Det fanns ju flera branddörrar, inte kunde väl katten komma ut?

Är hon på riktigt? tänker jag. Vem fan tar med en katt till ett hotell och släpper ut skiten i hallen på natten? Är kärringjäveln helt från vettet? Min puls ökar, jag börjar bli arg. Riktigt förbannad. Men lugn, andas, brusa inte upp. Tänk på hjärtat Marcus, du är inte 20 längre. Och har du inte förresten känt ett tryck över bröstet på sistone? Du är ju ingen ungdom längre, du är snart 40, du måste träna! Du måste röra på dig mer, du ser ju fan knappt din penis längre! (Ska tillägga att efter den här händelsen har jag börjat träna och utsikten är bättre vid det här laget.)

Receptionisten till kärringen med rosa hår: - Vilket rum bor du i?
- Nummer 20. 
- Han som sitter där bor i rum 19 och han träffade en katt i natt, berättar receptionisten och nickar åt mitt håll. Rosa tanten vänder sig om och stirrar förskräckt på mig med sina små grisögon. Hon snörper på munnen.

Nu kan jag inte lägga band på mig längre. Skit i hjärtat. Skit i i pulsen, skit i träningen. Den här människan måste sättas på plats! Och förresten är det nu helt fastställt att det var hon som snarkade rakt igenom väggen så att jag inte kunde somna om när jag väl blivit av med kattjäveln.

- Har du tagit min katt? frågar hon med sin gälla röst.
- Det kan du ge fan på att jag har, svarar jag och stirrar tillbaka. - Jag skickade ut skiten genom ytterdörren. 
- Du gjorde vad? Det är ju en innekatt! Tantens röst är i falsett nu och halsen har fått rosa flammor som matchar håret.
- Det ger jag blanka fan i! Fanstyget höll mig vaken hela natten! 
- Men han överlever inte utomhus! 
- Det är ju för fan en katt! Han ska vara utomhus, inte på ett hotell! Man kan säga att jag gjorde en god gärning och befriade skrället.

Jag skulle kunna återge hela konversationen, men det är i princip en upprepning av ovan fast med ännu fler otrevliga ord. Könsord var inblandade och jag fick även användning för uttrycket "din dumma kossa" igen. Flera gånger.

Nu kan det inte bli märkligare eller? Jo, tyvärr kan det det.

Efter ett tag förstod jag att det var hopplöst. Hur skulle man kunna tala vett med en människa som tar med en katt till ett hotell och släpper ut den i hallen på natten? Det går ju inte. Ge upp. Tänk på hjärtat istället. Gå och ät frukost och fokusera på resten av kursen. Var inte bitter.

Det var en bra frukost, alla åt i tysthet. Det var svårt att föreställa sig att för bara några timmar sedan hade tvåhundra engelska ungdomar festat loss här. Plötsligt bryts tystnaden. Receptionisten kommer in i matsalen. I släptåg har hon kvinnan med rosa hår som tar med sig en katt till ett hotell och släpper ut den i hallen på natten.

- Ursäkta om jag stör, säger receptionisten med hög röst. Damen här har blivit av med sin katt och vi undrar om någon av er har sett den?

Jag anar oråd och sjunker ner i stolen. Den avskyvärda, utomjordiska kvinnan med det rosa håret som har blivit av med sin jävla MMA-katt tar upp ett fotografi ur plånboken och börjar gå runt bland gästerna.

- Har du sett min katt? Har är mitt allt. Min älskling. Jag kan inte leva utan honom, jamar hon i en märkligt lik efterapning av kattjäveln.

Jag glider nästan hela vägen ner på golvet. Andrew som möjligtvis har sovit som en stock, i varje fall tror jag att det var vad han sa när han satte sig ner vid bordet, tittar på mig och säger något otydbart.

Naturligtvis får hon syn på mig, en allt tunnhårigare man, med uppenbar 40-årskris, dålig syn, troligen hypokondriker och allt mindre välhängd, nerhasad på stolen.

-DÄR ÄR HAN! skriker hon. MÖRDARE! DET ÄR HAN SOM HAR KIDNAPPAT OCH MÖRDAT MIN KATT!

Som sagt. Det var en trevlig resa, jag lärde mig mycket om läder, att säga ”din dumma kossa” på en konstig engelsk dialekt och att det tydligen inte är bra att släppa ut innekatter. Och så sov jag gott på planet hem.

Jag fick användning för mina nyförvärvade kunskaper när jag sedan kom hem. Med att tillverka bälten det vill säga. En annan fantastisk utkomst av resan var lädret jag köpte med mig hem. Men det får bli en annan historia. Se där, en ny cliff hanger också.

Till nästa gång / Marcus


Dartington Hall Hotell.


Dartington Halls restaurang.

Bilder lånade från booking.com

Fortsätt läs mer
850 Träffar
0 Kommentarer

Från träskor till cliffhangers

Från träskor till cliffhangers

Sedan jag var tonåring har jag drivit ett företag som tillverkar träskor, tofflor och sandaler i läder. Det är ett hantverk och tradition jag tagit över från min far, som började jobba på en träskofabrik som ung. Men jag har aldrig kunnat hålla mig till ett spår, eller luta mig tillbaka och vara nöjd även med en till synes perfekt produkt. Det verkar liksom ligga i min natur att alltid försöka förbättra det jag håller på med, eller se om det går att göra på ett bättre sätt. Ju svårare eller omöjligt det verkar vara, desto mer inspirerad och triggad blir jag. Det är som om jag är tvungen att försöka, att testa min idé, hur galen den än verkar vara. Till exempel att helt plötsligt börja tillverka läderbälten. Eller väskor, handsydda portföljer eller läderförkläden.

Men det är inte bara min nyfikenhet eller alla idéer som konstant poppar upp i huvudet (eller en och annan galenskap) som har lett mig hit där jag är idag, utan också en passion för hantverket och materialet - läder och skinn. Det finns något väldigt tillfredsställande att leta upp och använda de allra bästa materialen och tillverka något med äkta hantverk. Det är alla dessa saker i kombination som gjorde att mitt produktutbud och företag kunde växa under åren. Från att tillverka träskor i pappas garage, till en rad genuina, handgjorda lädervaror i den nya och större fabriken.

Och nu tar Dojjans Shoebusiness och Marcus & Son en till väg, med en ny internationell webbsida marcusandson.com, samt en blogg. Men det är inte vilken blogg som helst, det kan vara den allra första bloggen om läderbranschen och handgjorda läder- och skinnprodukter.

Med detta vill jag hälsa dig välkommen att följa Dojjans Shoebusiness här, och/eller på Facebook och Instagram @dojjansshoebusiness där vi kommer att dela med oss av nyheter, händelser och historier från träsko- och läderproduktbranschen. Till exempel den med den blåhåriga damen och en katt. Ja, det där var en blogg-cliffhanger. Jag har hört att man ska ha såna när man bloggar.

Ses vid nästa inlägg!

/Marcus

Fortsätt läs mer
1182 Träffar
0 Kommentarer
Vänta en minut medans vi hämtar kalendern